Vi kommer nästan alla någon gång i livet att drabbas av någon form av allvarligare sjukdom. Trots att våra kroppar kan tyckas så självlagande och tappra kommer de inte att kunna tåla precis allt som kommer deras vägar.
Det är kanske inte så märkligt att hypokondri trots allt är förhållandevis vanligt förekommande, med tanke på hur många sjukdomar det trots allt finns, och hur allvarliga en del av dem. Det blir, med all rätt, många frågor om hiv och aids.

Cancer tar fortfarande mängder av liv. Olika lungsjukdomar och blodsjukdomar är också föremål för mycket forskning, och dessvärre även mycket vånda.
Man behöver ha dock i minne att forskningen går framåt med stormsteg, och både bromsmediciner och fullständigt läkande mediciner kan förhindra ens sjukdoms utveckling drastiskt.
För enbart tjugo år sedan – för att inte tala om för två hundra år sedan – fanns det inte alls lika mycket kunskap eller lindring av många sjukdomar som vi idag knappt behöver ta särskilt allvarligt på.
En lungsjukdom hade med stor sannolikhet dödlig utgång på 1800-talet, men idag äter vi vår antibiotika medan vi sover och ser lite film. Sedan har vi borstat av oss den dusten.
Det är en märklig och fantastisk sak som vi, och kanske hypokondriker i synnerhet, kanske borde försöka komma ihåg att vara tacksamma för ibland. Vi blir äldre än vi någonsin blivit, och vi lever med mer hälsa fram till dess än vi någonsin har gjort.

En del saker behöver tvunget tas på allvar, det går inte att förneka. Men när det går, kan lättsamheten vara en god följeslagare.